Nu har det gått två hela veckor sedan jag tog avsked av min kära följeslagare i livet Karl Fredrik Urban. Vi hade känt varandra i 18 år och varit ett par sedan 1996. Det kändes i hjärtat i flera veckor när jag insåg att vår liv på jorden skulle ändas. Tänk vad vi upplevt tillsammans! Vi har kuskat runt i Europa, nu senast fick vi uppleva Italien tillsammans. Danmark hur många gånger som helst... Vi har sett barnen växa upp. Vårt kärleksförhållande var på alla sätt ultimat. Han gick själv ända fram till "himmelens port" även om han pustade och stånkade lite av trötthet. Jag vet att flera av hans "organ" redan finns hos yngre behövande förmågor, så han lever vidare, kanske möter jag någon gång i framtiden någon som lever vidare tack vare Karl Fredrik Urban.
Jag tror att han lever kvar där någonstans bortom vägens slut och bara ler med sitt lite sneda dollargrin.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Beklagar sorgen, jag vet hur det känns. Även om jag inte fick följa min lilla gråa vän med paraplytaket, du minns kanske honom, till sista vilan, så är ett avsked alltid ett avsked. Man har ju liksom blivit ett i vått och torrt. Måtte du få kraft att minnas KFU med tacksamhet. Vi som kände honom ska alltid minnas honom i stor tacksamhet.
KO
Han väntar på dig och en gång ska ni åter mötas. Då kan ni tala gamla Italienminnen. För mig är det så enormt vilsamt att veta att man återigen får träffa dem man förlorat.
Skicka en kommentar